Nösund, ett litet välbevarat samhälle beläget på sydvästra Orust som skiljer sig från övriga tätt bebyggda kustsamhällen på Orust. Bergen sätter sin prägel på samhället. Nere vid havet vid ångbåtsbryggan finns bara en liten husklunga.

Precis som förr i tiden kommer många sommargäster hit för rekreation och bad. Tystnaden och den vackra naturen tätt inpå knutarna är en stor anledning till varför människor väljer att bosätta sig eller komma till Nösund. Här finns två fina kallbad med anrika badhus, en av Bohusläns finaste tennisbanor, ett gammalt varmbadhus, utmärkta vandringsleder inpå knutarna och en massa trevliga människor.

Nösund är beläget på sydvästra Orust i mellersta Bohuslän. Orten ligger i korsningen av två förkastningssprickor, varav två utgörs av sund, Lyresund och Tångesund och en av en vik, Boxviks kile. I den fjärde delen, landdelen, som är en fortsättning av Tångesund, ligger samhället mellan bergshöjder upp till cirka 80 m ö h. Nösund skiljer sig ganska markant från andra västkustsamhällen, belägna så nära Skagerak, genom att det är synnerligen lummigt och har ett rikt bestånd av olika ädla lövträd.

Nösund har varit befolkat sedan i varje fall bronsåldern, eftersom det finns ett flertal boplatser utgrävda inom samhällets gränser. I historisk tid är platsen känd sedan 1388, då den hette Nydiusundi. Detta år ägde nämligen Roa Gunnarsson en gård på Nösund, och han kan alltså sägas vara ”den förste nösundsbon”.

Orten har upplevt två på varandra följande storhetsperioder, dels en industriell 1875-1910 under den senaste sillperioden, dels 1910-1950 under den tid då badgästlivet florerade som mest.

Under slutet av 1800-talet var Nösund den viktigaste orten på Orust, medan kanske motsatsen kan sägas råda idag, även om glädjande nog en ökning av befolkningen har kommit till stånd, sedan Orust kommun för några år sedan satsade på att bygga ut kommunalt vatten och avlopp.

Nösund var en synnerligen viktig handelsort och hade affärer redan 1850. 1857 kom Rudolf Leopold Gerle som biträde till en av dessa affärer, men han öppnade eget redan efter ett par år, och han skulle komma att sätta sin prägel på Nösund under mer än ett halvsekel fram till sin död 1915. Han var en utomordentligt driftig handlare, och hans affär kom att bli en av Bohusläns tre största. Det var han, som tillsammans med familjen Holst, den andra stora handelsätten på orten vid den tiden, startade sillsalteri och konservfabrik utmed sjöstranden, och verksamheten byggde på den mängd sill, som man tog upp ur havet intill kusten – förmodligen den sista sillperioden med tanke på hur fisket bedrivs idag. Gerle hade också en omfattande export av virke och havre till nordsjö- och östersjöländerna. Han var emellertid också mån om att få moderna saker till platsen, han tog initiativ till att få post hit, 1877, och bank, 1887. Det blev Tegneby Sparbank, som etablerades här, och den hade sitt huvudkontor på Nösund ända till 1973, då den flyttade till Henån, och som Orust Sparbank har den nått stora framgångar. Telefon kom 1888. Gerle och Holst drev sina affärer fram till 1900-talets andra decennium, och därefter övergick de i annan ägo. Under ett halvsekel från 1924 och framåt fanns också en renodlad manufakturaffär, där det såldes tyger, tapeter, knappar, porslin, glas, ja, nästan allt vad som behövdes i ett hem förutom möbler. Den sista matvaruaffären på Nösund, den som Gerle en gång startade, upphörde 1990.

Badortsrörelsen började tidigt – redan i slutet av 1800-talet – men fick sin stora blomstring under det första världskriget, varefter den fortgick fram till ca 1950. Många kända läkare, samhällsvetare, militärer, sångare, musiker och andra gästade pensionatet, som upplevde en storhetstid. Det gavs konserter, man badade tångbad och idkade sällskapsliv. Mestadels kom gäster från Stockholm och Uppsala, som hyrde in sig på Nösund, såväl på pensionatet som hos nösundsbor, vilka själva flyttade ut i uthus eller ned i källare för att dryga ut sina inkomster.

Genom en förordning 1815 blev Nösund skyldigt att inrätta ett gästgiveri, vilket anordnades i Källargården, där det var kvar till i slutet av seklet. Då flyttade verksamheten över till Edströmsgården, som fortfor att vara gästgiveri fram till andra världskrigets slut. 1912 tillkom Nösunds Pensionat. Det var Gerle, som lät inrätta ett sådant, och hans ättlingar, som byggde nytt hus, som kallades för Pensionat Strandgården, drev det vidare fram till 1961, då det såldes och ändrade namn till Nösunds Wärdshus. Genom åren byggdes det ut och ändrade bokstav – från ”W” till ”V”. Idag har det bytt namn ytterligare en gång, till Nösunds Havshotell. Anläggningen har blivit mycket populär och har ett synnerligen gott renommé.

På Nösund finns ytterligare ett hotell, Nösundsgården, med individuellt designade rum i de gamla stallarna invid laxbäcken som rinner igenom trädgården. I anslutning till hotellet finns vandrahemsrum, också de med egna teman. Stommen i huset är det gamla varumagasinet från 1873, som hörde till Gerles affär – men nu totalt ombyggt. Nösundsgården har plats för ett 40-tal gäster och anordnar små konferenser , bröllop och kalas. Fram till 1950 hade Nösund en mängd olika yrkesmän, som ett samhälle behövde på den tiden. Det fanns snickare, målare, skomakare, smed, fotograf, lärare, telefonist, kamrer, poststationsföreståndare, arrendatorer m fl.

Förbindelserna till Nösund skedde i äldre tid med båt. Redan 1871 anlade Marstrandsbolaget en ångbåtsbrygga, som utnyttjades åttio år framåt. Regelbunden båttrafik hade man med Göteborg två dagar i veckan, och under 1920- och 30-talen bedrev även Bohuslänska Kusten i Uddevalla båttrafik på Nösund. En alldeles egen linje fanns för en mindre båt, som trafikerade rutten Stenungsund-Nösund. Bussarna började gå 1939 till Torps kyrka på östra Orust, men ganska snart förlängdes linjen till Uddevalla. I Hogen, som på den tiden var den stora centrala kommunikationspunkten på Orust, fick man byta buss till Stenungsund. Före bussens tidevarv var det postbil, som gällde till Ileberg, och dessförinnan, dvs före 1920, var det givetvis häst, som var det naturliga transportmedlet, om man skulle inåt ön.

2002 inträffade en större naturkatastrof, då det föll ca 250 mm regn under två nätter i början av augusti. En längre sträcka av landsvägen genom samhället spolades bort, och det nylaggda vatten- och avloppssystemet fick göras om från början. Vissa delar av olika fastigheters tomter revs med av vattenmassorna, och enskilda vägar förstördes i sin helhet. Det dröjde lång tid innan alla skador var åtgärdade. Som tur var blev ingen människa skadad i samband med allt vatten, som sköljde över samhället.